Längtan till att vara den man vill vara (Min novell till "Lilla nobel")

Jag heter Josefin och det här är en sann historia om mig och mitt liv. Jag föddes och växte upp i Sveriges näst största stad, flyttade sedan till en mindre ort mitt ute i ingenstans, knappt att jag vet vad den heter, jag som nu bott här i flera år.

Jag har alltid varit en glad person, en person utan hat och orättvisa, utan en massa eländiga hemligheter. Som liten var jag väldigt blyg och tyst, rädd för andras åsikter, rädd för möjligheten att bli skadad. Ordens sätt att döda, inte direkt, men inom sin tid.

Många gånger blev jag utstött, själv, ensam och utlämnad, utfryst och osynlig. Jag ville bli sedd och älskad för den jag var, dock uppfyllde jag inte de andras krav. Krav, det är det som lett mig in på denna bana där jag nu står, hemska krav, ett betyg man får som värderar hur pass bra man duger som person, som människa på denna jord.

Dagar blev till månader och månader till år, allt går vidare men lämnar sina spår. Jag fick en vän, sedan två, nu har jag många och inte längre få. Med tiden växte jag upp, från barn till tonåring, förutom mitt utseende förändrades även min personlighet. Jag utvecklades allt efter problemen som tonåren medförde. Dock förblev min självkänsla på lägsta nivån. Som ett moln, låg nu sorgen över mig, utan flyktväg åt något håll och jag var på väg in mot döden.

”Jossan!” Ropade mamma. Min mamma som alltid går upp vid solens uppgång, eller rättare sagt klockan sju. Alltid pigg och alert, redo att väcka alla andra om så behövdes.  ”Jossan! Du måste upp nu” Hörde jag mamma ropa igen, dock med lite större oro i rösten denna gång. En hand tog tag i mig och jag skakades om. Mitt medvetande vaknade till liv och mina ögon öppnades långsamt. Bländad av ljuset och död i kroppen försökte jag långsamt lyfta mig upp.

Sliten och trött var jag allt efter gårdagens hemkomst. Under tre hela veckor hade jag varit på en resa till Spanien. Medan jag kvävs av en saknad av både värme och kusiner, känner jag hur mina ådror fylls av kyla, hur jag långsamt fryser till is. Trots kylan är det ändå sommarlov, vilket chockerar mig varenda gång jag tänker på det.

Min mamma kramar mig hårt och släpper mig, för att sedan se mig djupt i ögonen. Ur hennes underbart stora och bruna ögon sipprar massvis med tårar, samtidigt som hon med en darrande röst viskar ”Jag trodde att du var borta för gott..”. Nu för tiden är min mamma mycket mer rädd och orolig. Inte heller hon är den glada person som hon en gång varit. Allt, även det minsta lilla tas på stort allvar, det jag förstår nu. Att ett liv är så skört, så lätt att mista.

Men det är ju klart att man reagerar på det sättet om man tvingas se på medan sitt barn sakta, men säkert tynar bort. Känslan av hjälplöshet är outhärdlig vid ett sådant tillfälle. Vad man än säger eller gör, når det ändå inte fram. Som signaler borttappade i universum.

 Ljuset lyser upp mitt rum, där jag sitter i min säng, hand i hand med min mor. Hon klämmer hårt och går sedan ut genom dörren som hon lämnar på glänt. Yrvaket ställer jag mig upp och möts direkt av en spegel. Något man bör känna till, är mitt beroende av speglar. I endast mitt rum finns det tre stora, samt funderar på att skaffa fler.

Jag granskar mig själv länge. Om jag ska vara ärlig så har jag gått ner en del sedan jag åkte iväg. Jag trivs mer med mig själv, som om jag är en ny men samtidigt samma gamla Josefin. Min självsäkerhet är större, samtidigt som min viljekraft blivit starkare. Den största förändringen med mig själv är trots allt mina vanor.

Jag plockar med mig ett par tofflor, min handduk, samt min badrock och släpar mig sedan mot toalettrummet. Jag borstar mina tänder och tvättar mitt ansikte noggrant. Mina kläder lämnar jag som en hög mitt på golvet och ställer mig sedan i duschen. Så fort varmvattnet är påskruvat släpper allt, tankar svävar runt omkring.

Utseendefixerad har jag blivit angående mig själv, mål skapas och slutförs, träningen och vågen har också fått en större roll i mitt liv. Mina måltider har förminskats och vissa delar raderats. ”Nyttigt och hälsosamt, helt utan fett” är mitt nya motto. Månader gick och situationen förvärrades. Kontrollen jag alltid haft, var helt plötsligt borta.

Lögner var inte längre ovanliga, för både mig men också de andra. Jag ljög om mitt tillstånd, samt förträngde det sanna. På bara några månader hade det omöjliga hänt. Jag, ansvarsfulla Josefin hade fått en ätstörning. Alla varningar jag fått, jag borde lyssnat. Från något inte så betydelsefullt har det gått över till livsviktigt.

Min längtan efter att vara den jag vill vara, att uppfylla alla krav jag bör, är det som lett mig hit. Tankar på mat snurrar alltid i mitt huvud, vad jag bör och inte, få i mig. Det lättaste är att inte alls äta. Den underbara känslan av svält, friheten från det dåliga. Då ingen ångest, panik eller snabba hjärtslag uppstår. Heller dunkande känslor, samt kvävande behov. Min rädsla att gå upp i vikt och bli fet. Att bli den odugliga Josefin, jag tidigare var. Dock vet jag vart vägen leder, vi vet alla det rätta svaret.

Än en gång ställer jag mig på vågen, jag blundar och hoppas, medan den tänker efter, min totala vikt. Mitt hjärta slår snabbare och mina tankar går upp i varv. När summan äntligen blir synlig och jag brister i ett skratt. Att en minimal minskning kan skänka mig en sådan glädje, trots att jag vet innebörden kan jag inte hejda mig.

Jag kollar upp och möter min spegelbild, jag lyser av glädje, jag vet att det är fel, dock kan jag inte förmå att bli lycklig. Jag känner mig så fin, bättre än förut. Träning har blivit mitt liv och jag känner mig bra. Dans på måndagar, specialidrott på onsdagar, idrott på torsdagar, egen träning på helger, gymmet blir det även snart. Starkare, friare, lättare är det jag mig känner.

Dock kommer man som alltid till en viss tidpunkt i livet då kroppen reagerar, samt säger ifrån. Jag har många gånger drabbats av bortdomnade kroppsdelar, yrsel, samt inte nog med ork. Känslor om att bara försvinna finns alltid här, få ett slut på alla ständiga begär.

Uppsökt av skolsköterskan, möten med klinik, inläggning på sjukhus för att göra lite bot. Förbjuden till idrott, mitt liv, har jag blivit. Specialbehandlad i skolan och ständigt bevakad. Det var inte det jag ville.

Nuförtiden bryter jag ofta ihop, tårarna rinner utan att få ett stopp. Jag mår inte bra som jag alltid trott, det vet jag nu, jag är sjuk. Jag har en psykisk störning, är en mentalt sjuk tjej. Att känna alla blickar är inte min grej. Att bli dömd till ett missfoster, eller freak. Jag är ingen psykopat, det är ju jag, Josefin.

Mina vänner de stöttar, även min familj, mina lärare hjälper så mycket till. Att de ska må dåligt är inget jag vill, speciellt när felet är mitt eget. Detta tjänar inget till, mitt öde är att dö, om så ingen vill.

Omgivningen är ofta orolig, däribland min familj. De försöker intala mig det rätta, även om det inte vill gå in. Allt som hörs och sägs, flyger mig bara förbi. Jag befinner mig i en ond cirkel, som inte vill brytas vid. Jag är fångad nu och för alltid, det finns inget att göra åt.

Tiden hade rusat förbi och plötsligt var det december. Snön låg fint på marken, kallt var det då också. Ensam var jag hemma, beundrade min magra kropp. Hur kan man må så bra, av något så fasansfullt? Bli så lycklig, av en liten viktnedgång? Tankar susade förbi, berörde mig inte ett dugg.

I vardagsrummet stod jag nu, då jag hörde ett dunkande ljud. Jag väntade till jag hörde en ytterligare innan jag sedan skyndade mig ut. Ljudet jag tidigare hört kom från familjens kanin, där min älskling låg i sin bur. Hans ansträngningar var synbara, han mådde inte bra. Paniken flödade och tårarna rann, jag var skräckslagen, visste inte hur jag skulle ta mig till. Samtal ringdes och han flyttades in, någonstans var jag medveten om vad som höll på att hända, men ville inte att det skulle ske.

Nu satt jag stilla på golvet, med min ängel i min famn. Efter hela min ansträngning, var jag väldigt slut, jag visste inte om något skulle hjälpa eller om jag orka stå ut. Min mor och syster rusade in, försökte göra sitt bästa, men allt var redan slut. Han tog ett sista andetag, huvudet föll sedan bak, min ängel var borta för gott.

Familjen kom hem, vi sörjde alla fem. När min äldre bror tårögd och helhjärtat kollade på mig och sa ”Det får inte hända dig också Josefin…”. Jag lovade inte något, det var alldeles för svårt, någonstans visste jag ju redan svaret, på hur det skulle komma att bli. En vacker dag mitt i december, någon vecka efter min ängels bortgång. Förlorade även jag livet. Till vilket pris? För att bli den jag alltid velat vara, den smala Josefin. Begravd blev jag tillsammans med vår kanin, det såg min familj till.

Nu sitter jag på ett moln, högt uppe i det blå, klappar på lille ”Bubben”, får en slick då och då. Vakar över mina kära tillsammans med min plutt, samt funderar på det som hänt. Nu behöver jag inte längre lida, inte längre besatt av min vikt. Allt är bra, så som det ska, även om jag nu är död. Detta var mitt öde, det visste nog alla långt inne.

Livet går vidare, för de som sett på. Jag är nu borta och snart även glömd. Detta är sådant som händer, finns inget att göra åt. Hos mig finns ni kvar, i all evighet, det ska ni vara så säkra på. I mitt hjärta har alla en plats, stora som små. När er tid är över är ni välkomna att hälsa på.


Kommentarer
Postat av: ❤ w i l m a ❤

sv: tusen tack ❤
vill du göra ett bloglovin byte? :)

2012-12-04 @ 20:22:45
URL: http://wilmalinneas.webblogg.se
Postat av: Lovisa

Nee du ska inte få dö ... :(<3 Började gråta av denna ju .. :(

Svar:
Filippa

2012-12-05 @ 00:03:31
URL: http://www.lowzan.blogg.se
Postat av: Annelie "mamman" Bjuhr

Hejsan!

Jag har alltid undrat -blir man en bättre människa om man anses vara smal?
Får man fler vänner, bättre liv & arbete?
Kort sagt, blir man lyckligare!??

Nej du kära Filippa gumman. Ett SUNT liv kan man bara få genom träning och näringsriktig kost. Alla männsikor behöver ÄVEN tro det eller ej fett för att klara sig.

Det är så hemskt att du har den tron att du måste "svälta" dig för att passa in & bli någon!Du är ju Filipp. En söt och go tjej med underbart skratt och fullkomligt störtskönt hår!Mörka ögon- som brunnar som vilken kille som helst gärna skulle titta djup in i...

Kan inte vara lätt att INTE orka vara heller. Kroppen vill inte dansa, springa, hitta på tok med kompisar.Jaga killar. Läsa på läxorna inför prov eller förhör, det kan också bli o t r o l i g t tungt jobb att fixa när kroppen skriiiiker after näring!

Jag är orolig för dig trots att jag så väl vet att jag inte ska lägga mig i och jag är inte din mamma och bla bla bla, men jag oroar mig i alla fall!!

Du har varit med sen mycket liten ålder. Jag har sett dig & Lovisa som "ler och långhalm" ni har alltid hängt ihop, stöttat varandra...

Snälla söta rara du, allt hänger inte på en trådsmal kropp, man måste ha lite i skallen också...
Klok & förståndig, det blir man skitsnygg av, så det så!!

Ha det bra nu gumman, vill se att du friskar på dig fort, riktigt fort. Du är så fin/snygg som du är. Förstår du att de flesta (nästan allihop faktiskt)killar gillar kurvor. kvinnor SKA ha stjärtar & lår, det är snyggt!!!

Skickar styrkekramar till dig och hoppas att du inte blir arg på mig, jag vill bara säga att alla älskar dig. Vi väntar med tålamod tills Filipp "kommer tillbaka"

Kramar (med risk för att få skäll av Lovisa)
Annelie

Svar: Tack så mycket Annelie, din omtanke värmer väldigt mycket ♥ Jag blir inte alls arg på något sätt, kanske lite ledsen över att detta påverkar de runt omkring så pass mycket, dock är jag väldigt tacksam ♥ Kram på dig ♥
Filippa

2012-12-05 @ 14:05:14
Postat av: simone

Bra inledning, allmänt gripande text, om det är din sanna historia på riktigt så hoppas jag verkligen att du lär dig att tycka om dig mer, för den här berättelsen gav en ett tungt hjärta :/

2012-12-05 @ 15:04:28
URL: http://thewayimake.blogg.se
Postat av: Alice Markström

DU ska ingenstans filippa!! <3

Svar: Älskar dig Alice ♥
Filippa

2012-12-05 @ 18:57:16
Postat av: Alice Rådström

Du betyder så mycket för oss Filippa och att dö och ge upp är inget alternativ!
Vi är alltid här för dig, glöm aldrig det! <3

Svar: Åh tack så mycket Alice, det värmer verkligen ♥ Älskar dig, kram ♥
Filippa

2012-12-05 @ 21:05:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0